Onsdag 28 november 2001

Bebop och cool-jazzens glansperiod har nyskapats med europeisk känslighet

Rytmsektionen perfekt, Ann Bloom vid pianot lyrisk och koncis

Av Giampaolo Rizzetto

Ännu en sprudlande nattlig mainstream, ännu en ytterst raffinerad sida som bör läsas i ett enda andetag. Så slutar det tredje mötet vid festivalen "Jazz al Filarmonico" inför sexhundra personer som inte spar på applåderna eller entusiasmen och med en kvartett som, liksom musikkritikern Jack Powers med rätta understryker, "har obekanta namn men trovärdighet av världsklass".

Och den väv som Cecilia Wennerström Quartet tålmodigt skapar under loppet av de två timmarna är faktiskt äkta sammet, ett kostbart tyg som förför och förtrollar, som rör sig och på samma gång gömmer sig i dunklet. Inspirationskällorna är naturligtvis tydliga (å ena sidan bebopen från 52:a gatan i New York, å andra sidan den coola jazzen från den amerikanska östkusten), liksom mästarna kan spåras: från Parker till Gillespie, från Hawkins till Kenny Clarke, från Konitz till Mulligan, från Tristano till Baker. Men kvällen på Filarmonico är inte ett återupplivande, än mindre en hyllning till giganterna. Cecilia Wennerström Quartet har nutidens känslighet och nutidens händer, tar med raffinemang citaten från fyrtio- och femtiotalen och omvandlar dem via en mycket originell väg, i en rad bäckar fulla av rikedomar, med färgtoner som är märkbart europeiska.

Resultatet är en… eld (ömsom mer funky, ömsom mer soft), som alltid förblir kontrollerad, en känsla som försiktigt kryper in under huden, en "midnattssol", för att använda ett av Jan Garbareks uttryck, "över den stora köldens land". Kort sagt ställer Cecilia Wennerström Quartet mot den amerikanska skolans spontana uttryck och oförutsägbara accentuering… svensk kristall och svenskt arv, introspektion och långa melodiska fraser, en känsla för måttfullhet och en oerhörd perfektion. Långt från amerikanska boppers’ spontana tumult och från coolsters lugna pratighet reser den skandinaviska gruppen på så vis genom poesi och rapsodi, alternerar skickligt mellan sväng och melankoli, målar slutligen upp en palett av ömsom pastellfärgade, ömsom lätt krusade toner.

Kvartetten understöds av en rytmsektion som håller takten på ett sublimt sätt men som samtidigt känner frihet att navigera på egen hand och att skapa medryckande idéer (kontrabasisten Filip Augustson och trummisen Henrik Wartel), och lyckas med det omöjliga i de två "women in jazz", pianisten Ann Blom och ledaren Cecilia Wennerström på barytonsax. Och här tänder Filarmonicos publik eftersom den finner två kvinnor som har ett superbt "groove", en bländande fräschör och en harmonisk potential som är utsökt såväl i solopartierna som i mellanspelet.

Ann Bloom spelar som en vettvilling på pianot, hon rör sig mellan lätthet och bestämd rytmiskhet, men framförallt destillerar hon ljuden till en rad ljudande blomblad som allt efter situationen öppnar sig för sensualitet, för den mest lyriska sångbarhet, till den mest ömtåliga blues-romantik. Man känner Geri Allens skarpt tecknade universum bakom musiken, men man upptäcker också ekot från gamla nordiska sagor och Lena Willemarks medeltida arabesker.

Den blonda pianisten hitkommen från Norden går framåt, mjukt men bestämt, och likaledes flyger damen från Stockholm med den där barytonsaxen som doftar av "heshet" och utsöndringar, av bitande fraser och av bedövande ensamhet. Det är små historier som Cecilia berättar (från ett bortglömt paraply till husets katt, från ett vykort från Söderhavet till en gränd i regn, från en Don Cherry-skiva till en uppknäppt blus, etc.) men hennes "utspottade" själ är så stark inuti instrumentet, den där världen som är skapad av ömsom påträngande, ömsom dystra fraser (Mulligan, Lars Gulin, Leo Parker, John Surman, etc.) är så magisk, att de där små vardagliga fragmenten i Verona-natten förefaller mig alldeles himmelska…

Och nu, låt oss tänka på nästa möte som plötsligt annonseras i förväg. Färden går till Paris’ boulevarder på jakt efter den förbryllande musikgenre som kallas musette. De som har i uppgift att förklara den är Richard Galliano med sitt legendariska dragspel och sina italienska vänner: kontrabasisten Furio Di Castri och trummisen Roberto Gatto. Filarmonico väntar på er måndagen den 10 december klockan 20:30.